Wednesday, June 20, 2012

Att Skriva Etnisk Svensk är Inte Kollektivt Skuldbeläggande av Invandrare


En viktig del av i Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Stens artikel var anklagelsen att Paulina Neuding ägnade sig åt kollektivt skuldbeläggande:
 
 “Neuding gör sig skyldig till både ett kollektivt skuldbeläggande och friskrivande på en gång”. 

Kollektivt skuldbeläggande är trots allt ett relativt väl definierat begrepp. Så här definierar Wikipedia “guilt”. 

“Guilt is the state of being responsible for the commission of an offense”

Kollektivt skuldbeläggande innebär att man anser att alla medlemmar i en grupp är ansvariga även för brott som utförts av en fåtal. Kollektiv skuld är ett historiskt sett vanligt koncept. Liberaler accepterar dock inte kollektiv skuld, en individ är bara ansvarig för sina egna handlingar.

Om Paulina Neudling eller Per Gudmundson hade skrivit att den överväldigande majoritet av muslimer/invandrare som inte begår brott och inte ägnar sig åt anti-semitiska handlingar har en kollektiv skuld för vad andra gör så hade det mycket riktigt varit antiliberalt och omoralisk.

Problemet för Norberg och D-S är dock att att vare sig Gudmundson eller Neuding har påstått detta. Anklagelsen bygger istället på ett logiskt misstag från Norbergs och D-S sida. Neuding skrev att “the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world.” Denna kausala analys har ingenting med kollektivt skuldbeläggande att göra.
Här är tesen mer utförlig artikulerad: Bland invandrare från muslimska länder är den minoritet som begår anti-semitiska brott högre än bland infödda svenskar. Därför tenderar en ökad andel invandrare från muslimska länder att öka förekomsten av anti-semitiska brott, då gruppen med högre andel antisemiter blir en större del av befolkningen (givet att infödda svenskars anti-semitism inte minskar till följd av invandringen).

Ingenstans i sin artikel påstår Neuding att de muslimer som inte begår anti-semitiska brott har ett ansvar eller kulpabilitet för detta. Samtidigt är det en oomtvistlig logisk följd av hennes analys att “the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world.”  Invandring kan ha negativa eller positiva konsevenser utan att alla eller majoriteten av invandrarna deltar eller är på något sätt ansvariga.

“Invandring orsakar X” och “Alla invandrare har ansvar för X” är två i grunden helt orelaterade teser.  I vare sig Gudmundsons eller Neudings argument förutsätts det att andelen anti-semiter/brottslingar är 100% bland muslimer/invandare eller 0% bland infödda svenskar. Det har Gudmundson och Neuding givetvis heller aldrig påstått.

D-S och Norberg gör ytterligare ett misstag när de bemöter  Neuding genom att fråga:  “Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism?” samt när de skriver “Skuld går inte i arv och bärs inte kollektivt. Men av något skäl har det blivit legitimt att tala i kollektiva termer om invandrade personer”. 

Men som visas ovan stämmer det inte att man genom att “tala i kollektiva termer om invandrade personer” logiskt sett skulle dra slutsatsen att man anser att skuld går i arv eller bärs kollektivt.

Det är intressant att notera att Johan Norberg själv upprepade gånger pratat om invandrare och svenskar i kollektiva termer. Här skriver han tex.:

 “CRIME - WE´RE AN EXPORTER: Many expected that EU expansion one year ago would result in a wave of crime when poor eastern Europeans came to Sweden and other countries to steal. But according to the Swedish police that didn´t happened. Instead imported crime has actually been reduced since then. Criminals already knew their way here, and didn´t benefit from open borders. The exception to the rule goes in the other direction - Swedish criminal MC-gangs are right now expanding among our Eastern neighbours.” 

Har Norberg moralisk rätt att “tala i kollektiva termer om invandrade personer”, i det här fallet genom att påstå att östeuropeisk invandring inte har ökad brottsligheten medan svenska kriminella Mc-gäng ökat den i östeuropa?  Givetvis får han det! Ingen examination av invandring är möjlig utan att tala i kollektiva termer, eftersom invandring är ett kollektivt fenomen. Kollektiva termer som “arbetslösa” “företagare” “pensionärer” “kvinnor” är nödvändiga för att kunna prata samhällsfrågor.

Invandrare har genomsnittliga statistiska egenskaper som skiljer sig från genomsnittet för infödda svenskars. Därför har invandringen ekonomiska och sociala konsekvenser, som i de flesta fall beror på vad en delmängd invandrare gör (eller inte gör). Norberg tror exempelvis att de ekonomiska konsekvenserna nästan alltid är positiva - det gör inte jag - men hursomhelst baseras båda våra argument på att analysen görs hanterbar genom att vi aggregerar. Alternativet, att göra 1.5 miljoner individuella analyser för varje enskild invandrare, är inte rimligt.

Att “tala” om invandrare i grupp, inklusive diskussion om invandringens konsekvenser, är helt enkelt inte samma sak som att kollektiv skuldbelägga alla invandrare. Jag frågade på Facebook Dilsa Demirbag-Sten:  “Jag skulle uppskatta ett citat fran Neudings korta artikel som belägger din centrala anklagelse “Neuding gör sig skyldig till både ett kollektivt skuldbeläggande”. 

Dilsa Demirbag-Sten svarade (och gav tillåtelse till mig att publicera svaret):  

“Att använda namnet Muhammed och definitionen "etniska svenskar" för att beskriva ett "värderingsproblem" är att kollektivt skuldbelägga. Exakt vilka värderingar är det alla "Muhammeds" förutsätts ha? Att döma människor utifrån askriptiva variabler är att hålla dem ansvarig för ngt de inte har valt dvs negativ särbehandling. Något som i rättssammanhang klassas som rättsvidrigt. Berätta på vilket sätt blir Muhammed från Syrien, som lever i flykt från en diktatur och vill in i Sverige, behjälpt av er kollektiverande analys? Vad är hans brott? Att han råkar ha ett namn eller föddes av arabiska föräldrar? Försvinner problemen om han byter namn till Thomas?” 

I stället för det citat jag bad om som skulle belägga anklagelsen skriver D-S: “Att använda namnet Muhammed och definitionen "etniska svenskar" för att beskriva ett "värderingsproblem" är att kollektivt skuldbelägga.” 

Men Neuding anklagade bara de invandrare som begår anti-semitiska hatbrott för värderingsproblem, inte alla invandrare, när hon kritiserade att det svenska offentliga samtalet särbehandlar hatbrott som begås av utsatta grupper så som muslimer.

Således var det allmänna intrycket innan Neuding skrev sin artikel att anti-semitism i Malmö huvudsakligen hade med t.ex. nynazism att göra. Sydsvenskans artikel om anti-semitism i Malmö vilket anses anses ha gått långt genom att citera en person som skriver "Det finns problem in Malmö idag, mellan judar och muslimer" finns ändå ordet “nazist med fyra gånger. Detta trots att nynazister det enligt judiska församligen samt enligt Brå inte längre står för huvudproblemet.    

Här är det relevanta stycket från Neudings artikel, som jämförelse: “hate crimes committed by members of the immigrant community are rarely described as a matter of values”. 

Det mest anmärkningsvärda är dock att Demirbag-Sten anser att de som använder sig av begreppet "etniska svenskar" därmed kollektivt skuldbelägger. Etnicitet är inte ett rasistiskt begrepp. Det identifierar i regel en gemensam identitet, ofta kopplad till att man delar historia, kulturarv och språk.

Begreppet är centralt i de flesta samhällsvetenskapliga fält, eftersom det är ytterst användbart för att analysera världen. Google Scholar (en sökmotor för akademiska publikationer) ger 1.370.000 (!) referenser till att akademiska verk användt sig av begreppet etnicitet, och ytterligare drygt två miljoner träffar för etnisk (engelska “ethnicity” samt “ethnic”).

Den svenska diskrimineringslagen baseras också på etnisk tillhörlighet, definitionen av direkt diskriminering är:  “att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan …om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet…“
  

Om man anser att etniciteten ”svensk” inte längre existerar och i kan rimligtvis inte heller etniciteterna Palestinier, Tibetan, Sami eller Kurd existera. D-S går ännu längre och menar att de som använder begreppet “ethnic Swedes” på något sätt kollektivt skuldbelägger muslimer. Jag har väldigt svårt att se den logiska kedja som skulle kunna rättfärdiga det påståendet.

D-S fortsätter:  “Exakt vilka värderingar är det alla "Muhammeds" förutsätts ha?”

Men Neuding påstod aldrig att “alla” Muhammed har samma värderingar. D-S har själv, kanske av misstag, lagt in ordet “alla” i sin tolkning, det vill säga hon kommenterar något som Neuding aldrig har sagt. 

Låt oss här även diskutera användandet av det indirekta måttet ‘barn som heter Muhammed’. Jag förstår att det kan ha negativa associationer för D-S. Å andra sidan är siffran i sig samt användning av den som en proxy för befolkningsutveckling helt harmlös. CNN och BBC har tex. båda skrivit stories som handlar om att Muhammed blivit det vanligaste eller näst vanligaste namnet bland nyfödda och kopplat det till en ökning av andel muslimer.     

Till saken hör att Neudings kontroversiella proxy faktiskt fungerar. Andelen muslimer i Malmö har ökat snabbt, vilket måttet ”andel döpt till Muhammed” fångar. Norberg och D-S har således fel när de skriver att “Det är försåtligt att välja ett enda år som utgångspunkt för en analys av långsiktiga trender, och det ger en falsk bild av en flodvåg”. 

Som jag frågade, och som Norberg valde att inte besvara, var är då deras korrekta siffror som visar att andel Muslimer i Malmö inte har ökat? Notera att ordet “flodvåg” är Norbergs och D-S, inte något som Neuding skrev.  Att liksom CNN och BBC använda namnet Muhammed som ett proxy för att illustrera att andelen Muslimer i Malmö är hög och ökande är inte heller att tillskriva kollektivt ansvar. Låt mig återigen använda Wikipedia:

 “In statistics, a proxy variable is something that is probably not in itself of any great interest, but from which a variable of interest can be obtained. In order for this to be the case, the proxy variable must have a close correlation, not necessarily linear or positive, with the inferred value.”    

D-S skriver vidare;

“Att döma människor utifrån askriptiva variabler är att hålla dem ansvarig för ngt de inte har valt dvs negativ särbehandling.”

Helt Korrekt. Problemet för D-S är dock att Neuding i den artikel hon skrev aldrig dömer eller håller någon ansvarig för något de inte har gjort, de enda hon dömer är explicit just de som begår anti-semitiska brott, personer som utfört brotten och därför förtjänas att dömmas. (egentligen är de hon klandrar främst de i etablissemanget som tiger om vad som händer i Malmö, då media har blinda fläckar för hatbrott utförda av andra än svenska nynazister).

Så till Johan Norbergs försvar av DN-debatt artikeln som exploderat i ansiktet på honom: 

“jag tycker att man väl ”får” tycka vad man vill, inklusive att man ska höja skatterna, särskriva sammansatta ord eller begränsa invandringen. Det vi säger är att vi är emot det och tänker ta intellektuell strid mot dem som vill det.”

OK. Så var är det intellektuella striden?

Neuding’s artikel bidrog substantivt genom att lära oss att de omdebatterade anti-semitiska dåden i Malmö huvudsakligen begicks av muslimer. Jag hade aldrig sett detta skrivet rakt ut i någon tidning tidigare, tvärtom gav de fortfarande indirekt intrycket att det fortfarande främst handlar om nynazisters dåd.

Per Gudmundsons artikel om brottslighet visade att 68-vänsterns teori om att invandrares överrepresentation i brottslighet inte existerar eller beror på låga inkomster eller krig verkar fel. Överrepresentationen huvudsakligen kvarstår när man jämför invandrare och infödda svenskar med samma inkomster och socioekonomisk bakgrund.
I jämförelse med Neuding och Gudmundson ter sig Norbergs artiklar inte speciellt intellektuellt ambitiösa. Han väljer att inte konfrontera sakfrågorna, t.ex. Neudings poäng om ökad antisemitism eller Gudmundssons poäng om problem med högre brottslighet bland invandrare. I stället går artiklarna främst ut på att missförstå statistiska generaliseringar som metod för samhällsanalys och sen använda missförstånden som grund för moraliska fördömanden.

Det närmaste ett substantivt bidrag till samtalet Norberg och D-S kommer är när de i ytterligare ett defensiv artikel i Newsmill skriver att “utanförskap, fattigdom och arbetslöshet kan förklara“ överrepresentation i brottslighet och anti-semitism

Den raport av Brå från 2005 som Gudmundsson samt Norberg och D-S själva citerar visar att så inte var fallet. Detta genom att förutom kön och ålder kontrollera för boende och socioekonomisk status inklusive utbildning och förvärvsinkomst. Invandrares överrepresentation sjunker endast något och kvarstår huvudsakligen, vilket visar att dessa faktorer inte räcker för att förklara överrepresentation (i varje fall om Brå lyckats mäta de rätt). Rapporten anger att Brå “has subjected the material to a standardization procedure in relation to gender, age, level of education and  occupational income. …. Once the material has been standardised in this way, the level of relative risk among those  born abroad is reduced from 2.5 to 2.1.”

Om Norberg ägnar sig åt “intellektuell strid” kunde han bland alla dessa ord gett oss sina källor för sitt påstående att man trots detta ska fortsätta söka svaret för överrepresentation i fattigdom.
Det hade varit ännu mer intressant med belägg för Norbergs D-S tes att “fattigdom och arbetslöshet” räcker för att förklara varför anti-semitiska åsikter är drygt 10ggr vanligare bland muslimer än infödda svenskar, och ca 4ggr vanligare bland just muslimer än andra invandrare, (vars genomsnittliga inkomster inte skiljer sig speciellt mycket från muslimska invandrare).

Det gäller särskilt som antisemitism knappast är vanligare i extremt fattiga Afrika och Indien än exempelvis relativt välmående Saudiarabien och Turkiet. I Indien hade enligt en mätning av Pew 32% negativ syn på judar, i Tanzania 39%, I Turkiet 76% och runt 90-99% i arabvärlden. 

Norberg menar generöst nog att alla “får” tycka som de vill. Tack Johan! Men debatten skulle bli mer givande om vi fokuserade mer på sakfrågorna och mindre på tyckande samt ogenerösa och i vissa fall ologiska tolkningar av vad andra har skrivit.

Thursday, June 14, 2012

Till Empirismens Försvar

(This text is in Swedish, I apologize to the 85% of the readers of this blog who don't speek Swedish, though you only have yourselves to blame).

Johan Norberg tror på fri invandring. Han klarar dock inte längre av att försvara sin invandringspolitik som entydligt i Sveriges intresse. Därför avfärdar han idag tillsammans med Dilsa Demirbag-Sten i praktiken statistisk analys som grund för politik beslutsfattande.

Han kan inte visa att de som påpekat på betydande problem med invandringspolitiken har fel, han säger istället att vi inte har moraliskt rätt att räkna och analysera kring invandringens konsekvenser.

Låt mig ta ett exempel:

“BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period..”

För det första är siffran fel, den är 0.15% av personer med två föräldrar födda i Sverige och 0.49% av invandrare. Norbergs & D-S siffra är för en underkategori av sexualbrott.

För det andra påpekar han inte att det är endast under en femårsperiod, och givetvis högre om man tar under längre perioder. För många invandrargrupper gäller att 5-20% är misstänkta för någon sorts brott under denna korta period, så intrycket att nästan alla lyder lagen är inte korrekt.

Viktigaste bristen i resonemanget är dock att det inte behövs många individer för att dramatiskt höja brottsligheten. 99.995% av Amerikaner begick inte mord förra året. Betyder det att USA inte har ett problem med mord?

Brås siffror visar hursomhelst att invandrare är ca 500% så sannolika att bli misstänkta för våldtäkt jämfört med infödda svenskar. Detta innebär med stor säkerhet att invandring ökar förekomsten av våldtäkter i Sverige (om inte invandrares våldtäkter minskars svenskars).

Ett förenklat exempel för att illustrera det: Går befolkningsandelen av en grupp som i genomsnitt är så pass överrepresenterad från 0% till 50% av befolkningen så kommer brottsligheten i kategorin att tredubblas. Redan i rapporten 2005 hade knappt hälften av de som anmäls för våldtäkter i Sverige invandrarbakgrund.

Det stämmer givetvis inte att dessa siffror inte har något värde för policyanalys. Sverige har liksom alla andra länder rätt att välja hur mycket och vilken typ av invandring hon vill ha. Då ska konsekvensen av invandring för Sveriges medborgare tas in i beräkningen. Alla politiska beslut på samhällsnivå är gruppbeslut och nästan alla gruppbeslut bygger på statistiska genomsnitt.

Man kan omöjligen i förväg veta vilka som kommer att begå brott, därför är det förväntade gruppgenomsnittet det enda man kan fatta beslut utifrån. Det är knappast “skuldbeläggande” (att man tillskriver individer eller grupper moraliskt ansvar eller skuld) att ta beslut över mängden invandring med hänsyn till hur hög den lilla andelen som skapar stora problem varit i gruppen historiskt sett.

Det är bra att folk inser att invandrings negativa effekt på brottslighet inte innebär att alla eller de flesta invandrare är brottsligar. Men finns det exempel på att detta påståts i den offentliga debatten? Om det är någon som inte riktigt tycks se distinktionen mellan dessa påståenden så är det Norberg och D-S.

Det är ingen rättighet att komma till Sverige, således är det inget “straff” för de ca 7 miljarder människor som Sverige idag inte ger rätten att komma hit att Sverige inte har fri invandring.

Vidare är det i en värld som präglas av icke-perfekt information nödvändigt och legitimt att i massa situationer ta beslut utifrån förväntade gruppgenomsnitt. “Skuldbelägger” företag kollektivt folk som inte har gått högskolan eller är för unga när de lägger undan deras ansökan på basis av statistisk grupptillhörighet?

Det finns fler exempel på ologiskheter i artikeln. Norberg skriver:

“Neuding gör sig skyldig till både ett kollektivt skuldbeläggande…”

Nej, det gör hon inte. Hon påpekar att majoriteten av alla antisemitiska brott i Malmö idag enligt de källor som finns begås av muslimer. Ingenstans påstod hon att alla muslimer bär moralisk skuld till detta, vare sig kollektivt eller som individer. Ska man skuldbelägga andra för ”kollektivt skuldbeläggande” är det bra om man återger deras ståndpunkt på ett korrekt och rättvist sätt. Det gör inte Norberg.

När man anklagar andra för djupt omoraliska saker som främlingsfientlighet och kollektiv skuldbeläggning av invandrare så finns det en rättsäkerhetselement att vara sakligt och korrekt återge vad de skrivit. Det har Norberg knappats gjort, han smutskastar Neudling och tillskriver obehagliga henne åsikter hon aldrig utryckt för att göra det (tillfälligt) lättare för sig.

Han frågar vidare:

“Är ”etniska svenskar” immuna mot antisemitism?”

Är Norberg och D-S immuna mot logik? Att andelen med antisemitiska åsikter är högre bland muslimer (enligt svenska staten drygt 10 ggr högre) betyder inte att den är noll bland svenskar, vilket Neudling givetvis heller aldrig påstått. Överrepresentationen 1:10 räcker gott för att invandring från muslimska länder ska ha lett till en dramatisk ökning av antisemitismen i Malmö. Detta problem med ökad rasism är det dock enligt Norberg inte legitimt att prata om.

Vi fortsätter:

 “Det är försåtligt att välja ett enda år som utgångspunkt för en analys av långsiktiga trender, och det ger en falsk bild av en flodvåg”

Slutsatsen att Malmö har haft snabb inflyttning av invandrare ändras inte om du väljer ett år eller 5 år. Om namn-proxyn “ger en falsk bild”, var är Norbergs siffror som visar den korrekta bilden som motbevisar att Malmö har hög andel invandrare från muslimska länder? I Malmö hade år 2011 enligt SCB 41% av befolkningen utländsk bakgrund, till stor del från muslimska länder. År 2002 var andelen 32%.

Liberalism består inte bara av sentimentala ideal, en viktig (kanske den viktigaste) komponent är upplysningstidens ideal om Förnuft, om rationalitet och fri analys som grunden för beslutstagande. Det är allt tydligare att det finns en spänning mellan dessa ideal och den utopiska tanken på fri invandring.

Sunday, June 10, 2012

It’s the Private Sector, Stupid.

President Obama recently defended his economic record by stating:

“We’ve created 4.3 million jobs over the past 27 months. The private sector is doing fine. Where we’re seeing problems is with state and local government, often with cuts initiated by governors or mayors who are not getting the kind of help they’re accustomed to from the federal government.”

The left is in full damage control mode. Ezra Klein writes:

“the Obama presidency is net positive on private-sector jobs. Since February of 2009 — remember, Obama wasn’t president for most of January — the economy has added, on net, 780,000 private-sector jobs. Hence the president’s comments: The private sector’s job creation machine is basically working, even if it would be nice to see it working faster. The public sector, conversely, has been losing jobs.”

Obama took over during a period of steep decline, following a recession that officially started in December 2007. From the start of the recession to Obama’s first full months in office, the private sector had already lost 5.3 million jobs, while the public sector had actually gained 0.2 million jobs.

During Obama’s three and half year tenure, the private sector has recovered merely 0.8 million of the 5.3 million lost jobs. This is hardly evidence that “The private sector is doing fine” or that “The private sector’s job creation machine is basically working”. Public sector employment by contrast has not changed much. From the start of the recession 0.4 million net public sector (federal, state and local) jobs have been lost.

This means that during the Great Recession so far, 92% of employment decline has been in the private sector. To some extent this is what we should expect, the private sector represented 84% of employment prior to the crash, that’s where the action is. Public sector employment has declined only half as much in relative terms as the private sector, and public employment is at any case too small a portion of the labor market in the United States to be the driving force.

The President’s defenders prefer to ignore the preceding events and start the baseline when the President took office. Fine. If we start counting at the start of Obama’s first full months of presidency instead of the start of the recession public sector job decline is 0.6 million, not much different. It takes Krugman-levels-of-delusion to convince oneself that this 0.4 or 0.6 million decline explains the disastrous job situation in a country with 133 million workers and 201 million working age adults. (In recent months public sector employment is declining because the temporary Keynesian expansion is being pulled back, as temporary Keynesian expansions must do eventually by definition.)

Because there are lots of numbers flying around, and because you can manipulate results by cherry-picking your baseline or definitions, the level of confusion in the debate is high. Let’s create hard-to-distort graphs.

The first one is simply the employment level, private non-farm sector in blue and public sector in red. As you can see, most of the variation is a decline of private sector employment prior to Obama taking office, followed by a slow, partial recovery. The graph is not pretty, since public sector variation is too small to notice when put in the same scale as private sector employment. But the inelegant image reflects an underlying truth: public sector employment has simply not changed that much, and is too small at any case to drive employment in a market economy such as the United States. Most government activity in America is not directly employing workers, its transfers and subsidies.




The second graph is public sector employment as a share of total non-farm employment. It was 16.2% percent of employment up until the start of the recession. Since public employment expanded slightly while private sector employment crashed, the share went to 17.0% by the time Obama entered office. The Obama expansion of government and Census hiring pumped public sector employment up to 17.7% in mid-2010, after which it has declined to 16.5%, still higher than pre-crisis levels.




The third and in my view most informative graph gives also incorporates the growth of the potential labor force. In fairness, Ezra Klein admits that population growth makes things even worse for Obama, but we can go further than waving our hands in a general direction. The graph shows private and public sector employment as a share of the adult, working age (16-65) population.




Prior to the recession, 70.2% of working age adults were employed in either the private or public sector. By the time Obama took over this figure had declined to 67.4%. It declined further during the Obama presidency to 66.1% today, as the working age population increased by 4.2 million while net job growth has been around zero.

Prior to the recession, 58.8% of working age adults had a private sector jobs. This number declined to 55.9% in Obama’s first month in office, and declined further to 55.1% today. The U.S private sector successfully absorbed new workers throughout the post-war period. During the Obama Presidency it failed to do so, resulting in an increasing share of Americans who cannot find jobs.

You can argue that this is not the Presidents fault, but is caused by events in Europe or the lingering results of the Bush administration. But you cannot claim that “the private sector is doing fine”, or that “The private sector’s job creation machine is basically working”, when the employment share is declining regardless of what starting period you pick. The American private sector “job creation machine” is supposed to absorb new workers, not just maintain already existing employment. It did so for decades prior to the recession, so the fact that it has not been able to do so during the Obama Presidency indicates that something is indeed wrong.

The public sector? Prior to the crisis, 11.4% of working age adults worked in the private sector, holding constant at 11.4 % in Obama’s first months in office, and declining somewhat to 10.9% today. This means that nine tenths of employment share decline since the recession started and sixth tenths of employment share decline since Obama took office was due to a smaller share of workers having job in the private sector.

The left, including the President, genuinely seem to believe that going from $2.9 trillion to $3.8 trillion in annual spending is “austerity” or “fiscal conservatism”, and that the stagnant private sector is “doing fine”. The President and his defenders are very smart people. I suppose this is another paradoxical instance where the smarter someone in denial is, the better will they be at making up dumb rationalizations to shield the ego and avoid the truth.

Saturday, June 9, 2012

Institutional Entrepreneurship

As you noticed I have been terrible about updating the blog the last six months, as I am working on a book. This will continue for another month or so, but after that I hope to write regularly again.

For now, Edward Elgar publishing has released a book edited by me and Magnus Henrekson titled “Institutional Entrepreneurship”.

The volume contains 25 articles chosen by us which deal with entrepreneurs and institutions and the interaction of the two, one of which is ours.

William Baumol (1990) argued that the institutional environment determines whether entrepreneurship is directed toward productive wealth creation or destructive wealth redistribution. In well-functioning western countries the best way talented individuals rich is typically to build companies or in other ways create surplus.

When institutions ensure that the well-being of individuals and society generally coincide, the economy does well. However in a country with low quality institutions the best way to become rich may be to cleverly lobby the state to grant you a monopoly. Often the cost of such destructive entrepreneurship is far higher than the pilfered wealth itself; a destructive entrepreneur would gladly destroy billions of national wealth to earn a few million for himself.

In this context the definition of entrepreneurship is far, far broader than business entrepreneurship, and includes any individual who reorganizes others in new ways. To take a historic example of destructive entrepreneurship, Robert Ferguson points out that Viking raiding expeditions were privately organized enterprises, often with an individual “entrepreneur” at the center who gathered ship and men and who kept much of the surplus. A less fanciful example of destructive entrepreneurs is Russian Oligarchs.

What‘s more, entrepreneurship is not only influenced by institutions; entrepreneurs often shape institutions themselves. Entrepreneurship abiding by existing institutions is occasionally disruptive enough to challenge the foundations of prevailing institutions. Entrepreneurs also have the opportunity to evade institutions, which tends to undermine the effectiveness of the institutions in question. Lastly, they can directly alter institutions through political entrepreneurship. Similar to business entrepreneurship, innovative political activity can be either productive or unproductive, depending on the entrepreneurs‘ incentives.



Google Analytics Alternative